Dagens Nyheter – 21 maj 1872, sida 2

— 200 — — Jag Väntar mig intet medlidande, svafade fru Sheppard saktmodigt; ej heller behöfver jag det. Men för att icke jag må vara orsak till någon vidare misshällighet mellan er och min välgörare, vill jag lemna Londoa och dess grannskap för alltid. — Ja, gör det, kära ni, sade fru Wood, och tag er son med er. — Min son! upprepade enkan med darrande röst. — Ja, er son, min fru, Om ni kan göra något godt af honom, vore vil; det är mer än vi äro i stånd att göra. Det vore önskligt, om vi kunde bli af med honom, ty en lättjefullare, odugligare, mera, förderfvad varelse har aldrig stigit öfver tröskeln i detta hus. — År det sannt, herre? ropade fru Sheppard och såg på Wood med förfärad blick. Jag vet att ni ej vill bedraga mig. Är Jack verkligen sådan som fru Wood beskrifver honom? — Han är icke alldeles så bra som jag skulle önska han vore, Johanna, svarade snickaren med tydlig motsträfvighet. Men en ostyrig fåle blir ofta den bästa häst. Jag hoppas att han bättrar sig. — Aldrig! sade fru Wood. Han kommer aldrig att bättra sig. Han har redan gått för långt på den onda vägen. Röfvare och fickjufsvar äro hans dagliga sällskap.