Dagens Nyheter – 21 maj 1872, sida 2

-— gä JL -— så lägligt tillfälle. Hon har allt bittills varit nog slug att hålla sig uhdan för mig, och jag tviflar ingalunda att hon hädanefter lärer akta sig att någonsin mer komma för mina ögon. — Det var jag skuld till, min sötaste vän, anmärkte snickaren; jag var alltid rädd, att, om du fick se henne, skulle det bli ett sådant uppträde som nu egt rum. — Hör mig, min fru, jag ber er, sade fru Sheppard; om ni behagar hemsöka någon med er vrede, så låt den utbryta emot mig, och icke mot er förträfflige make, hvars enda fel är att hafva öfvat barmhertighet mot ett så ovärdigt föremål som jeg är. — Ja, i sanning ovärdigt! yttrade fru Wood med hånful! min. — Jag är skyldig honom sllt, fortfor enkan, sjelfva lifvet — ja, mer än lifvet — ty utan bans bistånd skulle jag varit förlorad, både till kropp och själ. Han har varit en far för mig och mitt barn. — Det sista har jag aldrig betviflat, min fru, det kan jag försäkra er, anmärkte fru Wood. — Ni yttrade nyss, att den qvinna, som en gång begått ett felsteg, aldrig kan förbättras, Men ni misstager er, min fru. Det förhåller sig icke så. Den arma varelse, som drifven af förtviflan, begår ett brott, hvarför hennes själ bär afsky, är hvarken ur stånd till bättring eller utan hopp om förlåtelse. Jag har lidit —