Dagens Nyheter – 21 maj 1872, sida 1

— Röfvare och tjufvar! utropade fru Sheppard, betagen af fasa. — Jonathan Wild och Blåskinn ha fått honom i sina händer, fortfor fra Wood. — Omöjligt! utropade enkan med vilda blickar. — Om pi tviflar på hvad jag säger, yttrade snickarfrun kallt, så fråga herr Wood. . — Jag är säker att ni icke säger detdetsamma, herr Wood, framstammade enkan och fästade bäfvande sina ögon på snickaren; jag är öfvertygad, att ni vederlägger dessa förfärliga ord. — Jag skulle önska, Johanna, att jag kunde det, svarade han med sorgsen min. Fra Sheppard släppte sin korg i golfvet. — Min son! mumlade hon, och vred sina händer på det ömkansvärdaste sätt; min gon i umgänge med tjufvar! Min son under Jonathan Wilds ledning! Det är inte möjligt. — Hvarför inte? återtog fru Wood i en smädande ton. Er gons far var ju en tjuf; och Jonathan Wild (om jag ej är alltför illa underrättad) var hans vän; det är. ju således helt naturligt, att han visar någon välvilja för Jack. — Jonatban Wild var min mans argaste fiende, sade fru Sheppard. Han började med att förleda honom till afvikelse från ärlighetens väg, och sedan förrådde han honom och öfverlemnade honom åt en neslig död. Och jag vet, han har svurit att göra på samma