Dagens Nyheter – 18 maj 1872, sida 2

hah som med rätta blifvit kallad den värsta läkedom för ett sjukt sinnets — och samma vVarelse, sådan hon nu var, sedan lyckligare lefnadsomständigheter tryggat henne mot denna last, och återgifvit henne beqvämlighet och lugn, om ej sällhet — det var hennes muns utseende. I stället för den höga, feberlika rodnad, som för några år sedan betäckte hennes läppar, märktes nu en svag, men ren rogenfärg, som utvisade att hon helt och hållet ombytt sina vanor; och ehuru munnens form var i det hela oförändrad, hade den likväl fått ett annat uttryck, så att den ej längre kunde anses skämma bort det öfriga antvigtet. Öfverhufvyud hade hela hennes utseende undergått en stor förändring. Alla de vackra partierna af hennes ansigte framlyste klarare än förr, medan de mindre vackra (och dessa voro. jemförelsevis få) syntes aztirgen försvunna eller öfverskuggade af de andra. Ännu mera enmärkningsvärdt var, att hennes ansigte hade fått hvad som förut der saknades, eller åtminstone icke syntes, nemligen dessa fina drag, som utvisade att hennes rätta plats i samhället var långt öfver den, på hvilken händelserna nu bade ställt henne. — God dag, fru Sheppard, sade snickaren, och gick emot henne, under det han försökte att antaga en så glad och lugn uppsyn ban möjligen kunde; hvad är det, som för er hit till staden, säg? Det är ingenting, som fattas er, vill jag hoppas?