Dagens Nyheter – 18 maj 1872, sida 2

EE tadelvärdt; och hennes skick var så ödmjukt, henne3 blickar så blygsamma att, om hon hade varit ful, skulle hon möjligtvis undgått de ondskefulla pilar, fom voro färdiga att riktas emot henne. Men olyckligtvis var hon vacker, och skönheten är ett brott, som en svartsjuk gvinna aldrig förlåter. Emedan tid cch omständigheter bade åstadkommit en märkvärdig förändring i den fattiga erkans utseendo, torde det icke vara ur vägen att här lemna någon underrättelse derom. Då vi först framställde henne för liga. ren, var bon en usel och förstörd varelse med osnygg klädsel, vilda blickar och afmagrad krepp. Nu var hon raka motsatsen af allt dett2. Hennes drägt var, som vi nyss sagt, sjelfva renligheten och erkelbeten. Hennes växt, churu finoch spenslig, hade all den yppigbet som helsan medför, och hennes hy, fastän blek som förut, bado ingenting qvar af den sjukliga fårg vi tillförene anmärkt; dess utomordentliga hvithet gjorde tvärtom ett be hagligt afbrott emot de mörka ögonbryn och ännu mörkare ögonhår, som beskuggade ett par ögon, hvilka hade tilläfventyrs förlorat något af sin ursprungliga eld, men Vunnit oändligt mycket mer genom den milda och stilla låga, som trädt i dess ställe. En af de märkvärdigaste skiljaktigheterna mellan den arma förkastade varelse, som, nedtryckt af fattigiomen och förtärd af blygseln, hade sökt en ögonblicklig lindring i den döfvande dryck,