Dagens Nyheter – 16 maj 1872, sida 2

att begagnas som skänk. Till detta skåp ställde Sharples sin gång, och i det han öppnade en lucka på dörren, lät han gina gäster se en skrubb, som var knappt så stor men säkert icko så snygg som en hundkoja. — Duger det här? frågade han, i det han tog ljuset ur lyktan och lyste in i hålet för att det skulle bättre synas hur trångt der var. Jag kallar detta prång lilla fängelsehålan, samma namn som man ger åt de inte stort större cellerna för förrymda lärgossar i Guidhall. Jag har en gång packat in tre stycken här. HSannt är väl det, tillade han med sakta röst, att de blefvo litet yra i hufvudet och en af dem vardt gväfd — hum, hum! — hvad den hostan plågar mig! Sheppard, hvars händer voro fria, passade på tillfälle, när alla tittade in i skrubben, och smög obemärkt till sig piken af en hillebård, som låg skild från skaftet på en bänk bredvid honom. Sedan han försäkrat sig om detta verktyg, sprang han plötsligt ifrån sin vaktare och hoppade in i luckan, såsom man ger på teatern en bondlurk, då han förföljer arlekin, springa in i en urtafla, nemligen med bakdelen förut. Derpå utbrast han i ett göllt hånskratt, hvarunder han oupphörligt slog hälarne liksom i takt emot skåpdörren. Hans lustighot fick emellertid ett obehagligt slut, ty Abraham, som var högeligen uppretad öfver hang föregående rymningsförsök, fattade honom i benen och knuffade honom så våldsart in i