Dagens Nyheter – 16 maj 1872, sida 1

skåpet, att spetsen af piken, som han hade gömt i fickan, stack genom kläderna in i köttet och tillfogade honom ett icke farligt men smärtsamt sår. Jack, som hade något spartanskt i sitt väsende, uthärdade likväl plågan, utan att gifva minsta ljud eller tecken ifrån sig, och dref till och med sin stoiska känslolöshet så långt, att han gjorde en löjlig grimas midt i ansigtet på Sharples, då denne menniskoälskande embetsman knuffade Thames in till honom i skrubben. — Nå, hvad tycker du om ditt nattqvarter, slyngel? frågade BSharples i en gäckande ton. — Mycket bättre än om ert sällskap, St Giles, svarade Sheppard. 8e så, stäng nu dörrn och stå inte här och prata strunt. — Den der pojken slutar inte förrän han hittar vägen till Bridewell, anmärkte Sharples. — Eller vägen till gatan, inföll Jack; kom ihåg mina ord: ännu är inte det fängelse bygdt som kan hålla mig qvar. — Det få vi se, mitt unga hampfrö, svarade Sharples och slog luckan med häftighet midt i näsan på honom, hvarpå han sorgfälligt stängde igen den. Kan du komma ut ur den der buren, så skall jag förlåta dig alla dina näsvisheter. Kom nu, mina herrar, så skall jag visa er något roligt. De begge janitscharerna följde honom ända till dörrn till det inre rummet och Sharples ärnade just öppns den, då Abraham lade ett