Ett Stockholms-original, kändt af otäliga Stockholmsbor, Hat nyligen gått hädan. Hvem tiinnes icke den gamle väderspåmannen Björn, den långa, skravgliga figuren med det halffåniga utseendet; det ljusa, stripiga håret; den långa, mörkblå, slankiga rocken, det hvita buldansförklädet, ullstrumporna och trätofflörna? Han har inte synts till på ett par, tre är, och ibgen har troligtvis såknat honom; och om någon händelsevis kommit att tänka på honom — den lefvände dekorationen till Strömparterren och Drottninggatan — har han väl antagit att gamle Björn farit all verldens väg,ty han tillhörde i dubbel mening det Stockholm som går. Men gubben var icke död; sista qvarten i hans timglas hade ännu icke utrunnit. Saken var den, att Björn, som förut alltid haft sina blickar riktade uppåt, på senare tiden hade börjat att rikta dei nedåt, ja, han såg till och med alltför djupt — i glaset. Polisen här i ståden tycker icke om forskningar af detta slag, då de gå allt för mycket på djupet; och för att åter vända Björns tankar på högre, thennoiskan och enkåhnerligön en väderspåman mera värdiga föremål, bereddes Björn en fristad, der han fullkomligt ostörd och oberörd af den yttre, lägre verldens lockande frestelser skullå kurina vända åter till sin gamla kärlek: stjernorna; han iosattes, i få ord sagdt, på Grubbens gärde. Men Björns kraft var redan bruten och han tillbragte hela sin tid i asylets sjuksal, utan att vidare ögöa någon synnerlig uppmärksamhet hvarken åt sol, måne eller stjerfor, och änfu mindre åt glaset, nej då: sådant brukas inte på Grub Dens gärde. I lördags morgon lyckte gubben sina ögon för alltid o6h dön frigjordå andefr svingade sig upp till de regioner, som under lifstiden satt gubben så mycket myror i hufvudet. Hur gämmal Gustaf Björn var, det visste nvarken Hån sjelf eller någon annan, lika litet som hvar hans vagga stod. Han trodde sig emellertid vara född 1795 eller 1803; det senare årtalet togo myndigheterna på Grubbengs gärde för godt. Under sin ungdomstid var Han flera gånger såsom stum intagen på Manilla, och andra tider, för ombyte skull, på Sabbatsbergs fattighus såsom oförmögen att sig försörja och handkafva. Björn hade således just inga glada minnen från sin barndom; men han hade ett annät minne, som var desto märkligare: vid, som han trodde, 18 års ålder hade han en gång under ett åskregn sökt skydd under ett träd å Djurgården eller annorstädes; åskan spelade honom det sprattet att slå ned i trädet, hvarvid Björn afsvimmade. Kommen tili sans igen, befann han sig helt oförmodadt vara i besittning af den för honom aldeles nya förmågan att tala. (En annan version berättar att han vid samma ålder blef miss-tänkt för att kunna tala och derför intogs på lasarettet för att underkastas prof. Då läkafen började tala om att bränna tungan på honom, blef han deraf så skrämd att han på en gång fick förmågan att tala.) Men nu några ord om hans vetenskapliga hana: medan han. vistades på Sabbatsbergs fattighus, började han gå till observatoriuti och uträtta ärenden åt professor Cronstrand ock sednare åt professor Selander. Särskildt ombesörjde har under 50 års tid, då nan var frisk, punktligt hvarje morgon vattenhemtniog från Brunkeberg. De nyssnämda röfössörerha roade sig med att ibland låta jörn vara närvarande vid observationerna, och