Dagens Nyheter – 11 maj 1872, sida 1

vare Eemwdolf EYall, REG RARE ROR PR RR ANNES musikalisk soarg, hvarvid hon uppläser poemer af Lord Byron och Dickens; äfvenledes komma sångoch pianosoli att utföras. Fru E. har under flera år haft förtroende som lärarinna i engelska språket, och komma troligen såväl hennes många elever som andra för engelska litteraturen intresserade personer att bevista denna tillställning. Japan blir efter söndagen icke (längre representeradt i vår hufvudstad: det härvarande, akrobatsällskapet gifver nemligen sagda dag sin oåterkalleligt sista representation. Tyfus. Under loppet af vintern ha åtskilliga fall af tyfus visat sig inom hufvudstaden. Men under innevarande vecka har ett ej ringa antal af manskapet vid andra lifgardet och i synnerhet vid kapten Funcks kompani plötsligt augripits af tyfus, Emedan sjukdomen är smittosam, hafva de i fråga varande patienterna, omkring 30, blifvit förlagda i en särskild lokal å garnisonssjukhuset. Hundskatt i hufvudstaden är till sistlidna månads slut betald för 2,640 hundar. År 1871 inflöt skatt för 2,780. Nu ha stränga åtgärder blifvit vidtagna för uppfångande af hundar utan skattemärke, och enligt till poliskammaren ingifvet bevis äro redan 30 sådana djur upptagna och dödade. Näktergalen och Göken ha lå tit höra sig i Blekinge under de senaste dagarne. Kungl. operan. La Traviata gick i onsdags ånyo öfver tiljan med den lysande framgång som en utmärkt besättning af hufvudpartierna måste medföra. Traviatan är en sentimental opera, ett slags semiseria, med ett ej tragiskt, men bedröfligt slut; man inhemtar deraf en ny bekräftelse på den gamla erfarenheten, att den som står, ej kan lida att en fallen reser sig, och denna sens moral är ännu bedröfligare. Det betänkligaste är att letta allt i sig sjelft är af föga estetiskt och än mindre musikaliskt intresse, t. ex. Violettas tokiga aria (allegrot) vid första aktens slut; men dermed räknar man hos italienarne ej så noga. Kompositören har emellertid eljest gjort sitt bästa, stundom med betydande talent och takt, för att kolorera Violettas skiftande bild, men det mesta har han, efter italienarnes plägsed, lagt på sångerskans skuldror, och i sjelfva verket blir hela Violetta.ett komplett öting, om Hennes framställarinna ej lifvas af denna feu sacr som poetiskt förädlar bilden, bringar harmoni i dess skiftande drag och sjelf ger den ett tragiskt intresse, som intet ögonblick lemnar åskådaren kall. En sådan framställning åsyftar icke fallets besmyckande, men uppenbarandet af en själsädel, som ej kan falla. Denna uppfattning är det som Signe Hebbe åskådliggör, likasom före hefine Eugenia Sorandi, ehuru det var på olika vägar som båda artisterna nådde samma mål. Denna Violetta har bevarat en högsinnad själ som lyfter henne öfver hennes ställning, och inför hvilken hennes -lätteinniga omgifning sammankrymper till pygmöer; denna:upphöjda stämning genomgår hela framställningen och förnekar sig icke ens i den uppsluppna brindisin. Likaså bevarar den henne i andra aktens upprörda situationer från all veklig sentimentalitet och ger slutmomentet FER RRRRRESSES nn mv en nne n