Dagens Nyheter – 6 maj 1872, sida 2

deltagande hos-hvarochen som såg henne var ett uttryck af djup och oaflåtlig melankoli. Den andra personen var en man af icke ringare stånd än hor; och likheten mellan dem utvisade, att de måste vara nära beslägtade. Han hade samma rörka ögon, ehuru glänsande af; en vild låga; samma gulbleka hy, samma smärta magra fgur, samma majestätiska hållning och sammå förnäma uppsyn. Men dermed var likheten slut. -Ansigtets uttryck var äf helt annan art: Han syntes visserligen också :melankolisk ; men det var en dysterhet som tycktes -enarare härröra af samvetsagg än af sorg. Ett mer -bistert hufvud var ännu aldrig skådadt under en munks kåpa eller en inqvisitors mössa. Han syntes obeveklig och outgrundelig som ödet sjelf. — Nåväl; -lady Trafford, sade han, i det han fästade på -henne sin skarpa blick; ni reser-i morgon till Lancashire: Har jag fått ert sista Bvar? — Jay sir: Rowland, det har: ni fått, svarade-hon : med svag stämma, men fast ton. Jag skall låtå öfverlemna till er -den äskade summan, men... — Men hvad? — Missförstå mig: ickey fortfor: hon. Jag ger denna summa åt kung Jacob, icke åt er: jag ger den till befrämjande af, en stor och helig saky icke att användas till utförande af vilda och: förderfliga planer.