Dagens Nyheter – 3 maj 1872, sida 1

ställd bön, gaf Thames det äskade löftet, hvarefter han tillade: — Ack, Winny, jag önskar att herr Wood hade varit min far så väl som din. — Det önskar jag också, utbrast hon, ty då hade du verkligen varit min bror. Fast — det ville jag ändå inte, för då . . . — Hvad då, Winny? i — Jag vet inte hvad det var jag ville säga, svarade hon med någon förvirring. Jag är bara ledsen öfver att du blifvit född adelsman. — Kanske också inte, sade Thames med dyster uppsyn, ty hågkomsten af Jonathan Wilds nedriga insinuation smärtade honom. Men det är detsamma hvad eller hvem jag är. Skänk mig den här ritningen. Jag vill gömma den till ett minne af dig. — Jag skulle hellre ge dig något annat, som är mer värdt att gömma, svarade hon, i det hon tog af sig bandet som hon hade om halsen och gaf honom jemte det lilla guldlåget. Det innehåller en lock af mitt hår, som någon gång torde påminna dig om din lilla syster. — Ritningen vill jag sjelf behålla, ehuru jag visst icke, om du öfverger oss, behöfver något minne af dig. Jag hade så mycket som jag skulle säga dig dessutom — men nu har jag glömt alltihop. Härvid brast hon i tårar och sjönk med ansigtet mot Thames axel. Han försökte ej att trösta henne. Hans eget hjerta var för mycket