SS AVI brottsling, Josef Blake, äfven kallad Blåskinn, såsom skyldige till grof missgerning, sade Wood och höjde sin staf. Sätt er emot min myndighet, om ni vågar! — Ett qvickt påfund, svarade Jonathan; men det skall icke båta er. Släpp oss ut, herre... Nå, må ske då! Blåskinn, spräng dörrn. 0 — Ni skall icke komma ur fläcken. Öppna fönstret, Thames, och ropa på hjelp. — Håll! sade Jonathan, som icke ville drifva saken till det yttersta; får jag tala ett ord med er först, herr Wood. — Jag vill inga förklaringar ha, de må vara hurudana som helst, svarade snickaren med förakt; icke ett ord förr än vi träffas inför domstolen. — Säg åtminstone hvad det är fråga om. Det är en sträng anklagelse ni gör. — Det är det, svarade Wood. Känner ni igen den här nyckeln? Mins ni åt hvem ni gaf den och för hvad ändamål, eller skall jag uppfriska ert minne? Wild syntes förvirrad. — Lemna er fånge fri, fortfor Wool; eljest låter jag öppna fönstret. — Herr Wood, sade Jonathan, i det han gick närmare intill honom och talte med låg röst; hemligheten af er fostersons börd är känd af mig. Namnet på hans fars mördare är mig också bekant. Genom mig kan ni få veta begge delarne; ännu mer, jag lofvar be