Dagens Nyheter – 2 maj 1872, sida 1

som var nära att blifva tokig af ångest; den är kanhända icke i riktig ordning? — Fråga honom hvem han är, rådde Thames, — Engod. id6!. utropade. snickaren. Får jag lof att veta hvem jag --har den äran att tala med? Jackson, förmodar jag, är blott ett för tillfället antaget namn. — Namnet gör ingenting till saken, invände den andre med vredgad röst. — Det gör ganska mycket, inföll Thames. Om ni icke vill sjelf yppa ert namn, så skall jag göra det i ert ställe. Ni är Jonathan Wild. — Det är onödigt att förställa sig vidare, yttrade denne, i. det han ryckte bort peruken samt den svarta lappen öfver ögat och återtog sin naturliga röst. Jag är Jonathan Wild. — Är det så? ropade Kneebone; då har ni här ert pass till evigheten! Hvarpå han tryckte af pistolen, men som, till lycka för den, mot hvilken den var riktad, råkade klicka. — Jag kunde nu i stället skicka er den vägen, yttrade Jonathan med ett hånlöje och med bibehållande af samma lugna uppsyn, som han hela tiden visat; men jeg vill hellre ledsaga er, att börja med, till Newgate. De Jakobitiska kråkorna sakna en fågolskrämma. I detsamma han yttrade dessa:ord, kastade han sig, med: ett språng, likt en tigerkatts, på klädeshandlarens strupe. Och så oförmodadt och så väl riktadt var anfallet, att hans jätte