Dagens Nyheter – 1 maj 1872, sida 1

har likväl icke uppkommit af någon öfvermodig nyck; tvärtom: det är en följdriktig konsegvens af en sexårig strid, hvars verkliga innehåll de liberale från den gamla representationen, men stationära i den nya, alltjemt låtsat förbise, den striden nemligen antingen man skall fortfarande bygga på principen af status quo och beati possidentes; samt alltjemt beträda den gamla breda vägen af ökade skattebördor: detta är regeringens, byråkratiens och de stationäres åsigt; eller skall man — genom att neka dylika och genom att använda befintliga kassor och öfverloppsmedel — nödvändiggöra, sedan dessa sistnämda tagit slut, en ny sera af en mera rättvist fördelad beskattning, en mera genomgripande förenkling af statsmaskineriet? Detta är andra kammarens åsigt, och denna skall slutligen segra. Är detta andra kammarens åtgörande alltför mycket? Må den som påstår detta, med ett låtsadt förakt svept omkring en illa dold bitterhet, göra sig besvär att genomgå dessa tillryggalagda sex årens protokoll och han skall finna hvilken fast folktro som gifvit sig tillkänna på allt verkligt stort och ädelt, med hvilken aktning och kärlek vetenskap och andlig kultur blifvit omfattade, huruledes åsigternassega allvar och lynnets lugna godmodighet oftast dragit jemt bredvid hvarandra; är icke detta egnadt att lugna äfven den mest missmodiges farhågor att den svenska nationalkaraktären blott och bart genom en förändring af vår riksdags sammansättnipg och arbetssätt med ens skulle hafva förlorat alla sina fordna egenskaper. Anser man åter andra kammarens åtgöranden såsom något alltför litet? Den som det påstår och menar sex års strider för att intaga det ena utanverket efter det åndra vara bortslösad och förspilld tid, han har icke något begrepp :om styrkan af den byråkratiska garnison som ännu innehar hufvudfästningen och han inser icke att denna icke tages med storm utan blott kapitulerar af brist på magasinerad proviant. — Man må icke här missförstå oss. Vår mening kan icke vara hvarken att påstå det staten . kan undvara embetsmän eller att desse böra undvara lön; tvärtom; må våra embetsmän aflönas högt, mycket högt, men må de äfven arbeta mycket och uteslutande för staten, och må de framför allt komma till insigt af att lika litet som aristokratiens oförskämda lära om SmedelbaraX och SomedelbaraX undersåter på sin tid lyckades göra sig gällande, lika litet skall det i vår tid lyckas byråkratien attefter sitt godtycke och sin beqvämlighet tolka en annan, äfven länge sedan gammalmodig lära: allt för folket, men ingenting genom folket.4 I olika åsigter härom ligger den väsentliga karaktärsolikhet som råder mellan den första och andra kammaren samt den olika uppfattning af vårt nya statsskick man till följd deraf finner hos hvardera. I viss mån är hvarje ändamål ett medel till fortsatt utveckling och hvarje medel ett ändamål, så till vida att iskapande af medlet är sjelfva fränibringandet, så länge detta fortfar, onekligen ett ändamål; men att på fullt allvar, vid en tvist om representations-reformen var ett medel eller ett ändamål, vilja försvara att den fortfarande är detta senare, det är en förvexling af så enkla begrepp att det nästan är barnsligt. Med