tumstocken, som hängde på ömse sidor om spiseln, så föll Salomon i förtjusning öfver samma föremål. När herr Jackson fästade sin uppmärksamhet på en äkta ostindisk porslinsservis, som stod framsatt på en stor lackerad bricka, så hade herr Smith aldrig sett någonting så vackert. Och när slutligen Jeremias, efter att hafva med djerfva och oförsynta blickar betraktat fru Wood en lång stund, gjorde tecken och vinkar åt herr Kneebone, så blef hans oförskämdhet på det nogaste efterapad af Salomon; hvarpå alla tre utbrusto i ett gapskratt. Fru Woods förvåning och harm stegrades med hwart ögonblick. Sådana friheter af sådant folk kunde omöjligt fördragas. Hennes tålamod var nära sitt slut. Men oaktadt hennes med blickar och åtbörder så tydligt uttryckta missnöje, gjorde herr Kneebone icke det ringaste för att återhålla sina följeslagares otidiga munterhet, utan syntes snarare uppegga dem till nya oskickligheter. Sålunda fortfor fru Wood att vredgas, och den värda trion att gapskratta i flera minuter, utan att någon af dem sjelfva visste hvarföre; till dess sällskapet ökades med herr Wood, klädd i sina helgdagskläder och med sina dyrbaraste skospännen. Utan att fråga efter orsaken till den allmänna Jlustigheten, eller ens efter namnet på sina gäster, tog gnickaren dem i hand, den ena efter den andra, klappade herr Kneebone vänligt på axeln,