Dagens Nyheter – 26 april 1872, sida 3

Flärdfritt och hushållsaktigt. En rektor i en småstad i mellersta Sverige, känd för en hushållsaktighet, som understundom benämdes med andra namn, hade en dotter som understundom plågades af tandvärk. Vid ett sådant tillfälle etterskickades en fältskär, som utdrog den värkande tanden ; men som gubben far ej var hemma, kunde hon ej kontant betala besväret, utan lofvade. att skicka liqviden efteråt. Vår rektor gick emellertid sjelf till fältskären för att göra upp affären. På sin tråga, hvad han vore skyldig, fick han till svar: en riksdaler. Detta tyckte han vara alldeles för mycket och påstod att femtio öre kunde vara gudi nog. Då fältskären förklarade, att han för detta pris betjenade endast tattigt folk, som ej kunde anses ha råd att betala en rdr, sådana som tjensto pigor o. d., tramtog rektorm ur sin börs en femtioöriog, lade den på bordet och yttrade: Haf den godheten att anse min dotter för en piga. God tröst. En godsezare lät till sina bönders skräck under den gamla goda tiden uppresa eu galge. En dag, då han betraktade byggnadsarbetet, förebrådde han arbetarne att do tagit zlldeles för dåligt virke. Hur länge tror ni att detta skräp skall hålla? utbrast han förargad. — Ab, nådig baron kan vara lugn, svarade arbetarne ödmjukt, det är starkt nog både för nådig baron och nådig barongs barn och barnbarn. Om nöden 1 Berlin kan man göra sig ett begrepp, då man läser följande annons, införd i Berliner Intelligevz Blatt nr 71: Den öfver band tagande bristen på bostäder och värdarnes oförskämdhet, att trots den höga hyran, som jag i förskott punktligt betalt, icke vilja tåla barn eller hyresgäster i andra hand, har äfven gjort mig husvill och bragt min hustru med 3 söner om 10la, 4 och 2 års ålder på arbetshuset, dit tills i dag redan 383 familjer inkommit, Sjelf irrar jag omkring, men kan träffas i restaurationerna vid Prenzlauer chaussein nr 7 och Magazingatan nr 12, der jag uppsätter klagomål, ansökningar, besvär, kontrakt, testamenten m. m. För att lindra min smärta, utber jag mig att allmänheten måtte hedra mig med uppdrag, så att jag åtminstone må kunna lifnära mig. — Eduard Forsberz, kopist.