att dot gick an att vara för mycket grannlaga. Han beslöt att sjelf undersöka. Till den ändan begaf han sig till de begge officerskandidaternas boningsort i Myntet och lät presentera dem för sig af vår gamle bekante, Baptist Kettleby. Myntmästaren, som ofta förut haft relationer med Jakobit-kaptenen, gick nu i borgen för de begge sökandena och bedyrade att de voro hederliga och pålitliga män. Denna rekommendation fann Kneebone så tillfredsställande att han genast uppgjorde saken och mottog af de begge tillförordnade officerarne så väl trohetseden åt Jakob den tredje som flera andra edsförpligtelser, hvilka alla af dem besvuros utan minsta betänkande, lika så litet som de tvekade att mottaga den penningesumma dem sedermera erbjöds för att göra öfverenskommelsen så mycket mer bindande. Efter det saken var sålunda uppgjord satte man sig ner omkring en bål punsch, och sedan den var tömd beklagade kapten Kneebone, att han ej kunde stanna qvar hos sina nya vänner så länge som han gerna hade önskat, emedan han lofvat tillbringa aftonen hos fru Wood. Vid denna underrättelse sågos de begge nyblifna officerarne utbyta blickar med hvarandra, och efter att hafva brytt sin kapten något litet för hans galanteri, begärde de att få följa med honom på den visit han ärnade göra. Kneebone, som hade tömt ett glas för Stuartska husets återställande och Hannoverska husets fall något flitigare än försigtig