Från Utlandet. Då löjtnant Bazaine (en brorson till marskalken) i egenskap af allmän åklagare yrkade ansvar på den unge kommunardofficeren, öfverste Henry, sade han, att denne hade ett för det goda och sköna öppet sinne och skulle ha blifvit en tramstående målare; men yrkade icke desto mindre att ett afskräckande exempel på honom skulle statueras för hans deltagande i upproret. Fången bad om nåd på grund deraf att hans ungdom och oerfarenhet förledt honom till afsteg från det rättas väg. Han sade sig nu bittert ångra sin dårskap. Blodsdomstolen dömde honom icke desto mindre till döden och fyra hans kamrater till förvisning eller fängelse. Trots alla enträgna och upprepade ansökniogar till regeringen om ändring i Rocheforts dom, har hon förklarat, att densamma icke kan ändras, utan skall han deporteras till en vanlig straff-fånge-koloni. Gambetta besökte den 18 d:s mayorn i Havre och uttryckte derunder sitt förtroende till republikens framtid. Han gjorde hr Thiers redlighet full rättvisa och trodde, att han alltid skulle sätta majoritetens åsigt framför sin egen. Samma dag på qvällen gafs en middag för Gambetta, hvarvid deltagarnes antal uppgick till 600. . Ecklesiastikministern i Berlin har i anledning af de ofta återkommande bannlysningarne aflåtit en skrifvelse till biskopen af Ermeland, i hvilken han påpekar, att bannlysning icke är ett blott och bart kyrkligt straff, utan äfven får en borgerlig betydelse i följd af att bannlysta personer i socialt afseende äro ställda utom lagen. På grund af gällande lagar kan derför detta straff icke ådömas endast af kyrk liga myndigheter, utan först sedan regeringens sanktion derå vunnits. Ministern uppfordrar derför biskopen att undanrödja den konflikt, som sålunda uppstår mellan bannlyspingens borgerliga verkan och andan i landets lagar. Skulle vid denna framställning icke fästas vederbörligt afseende, ser regeringen sig nödsakad att återtaga sitt erkännande af biskopens värdighet och skall icke kunna vidmakthålla den förbindelse mellan romersk-katolska kyrkan och staten, som hittills förefunnits. I sitt långt utdragna svar söker biskopen af Ermeland att bevisa, det ingen fläck sättes på de bannlysta personernas borgerliga ära genom bannlysningens publicerande. Från Rom telegraferar en korrespondent