lägenhet allena — dragas dessa allt djupare ned i förderfvet. Att så sker, kan i de flesta fall icke uteslutande räknas dem till last; omständigheterna äro sådana, att ett tilltälle till räddande verksamhet vanligen icke står dem till buds, utan genom andra personers mellankomst. Utestängd från användning vid hederligt arbete och från allt sällskap, som kunde utöfva ett välgörande inflytande, hvad har den unga frigiine att göra, om icke att söka gemenskap med dem, som ej förskjuta honom, och desse äro vanligen mera förderfvade än han. Sålunda drages den svage, som en gång brutit, genom omständigheternas makt allt djupare in på förfallets och slutligen på brottets väg. Att här mellankomma och rädda, der möjlighet dertill ännu förefinnes, utgör en samhällsuppgift, förtjent af allas vår medverkan. — Om ej den vid branten af atgrunden svindlande unge eller hans sorgliga belägenhet förmår att väcka deltagande, bör likväl faran för den moraliska smitta, som denne, lemnad utan allt stöd, skulle under en hel lefnad komma att sprida till förderf både för oss och efterkommande, uppmana till handling. Oss, som lefva under lyckligare omständigheter, bjuder pligten att icke helt och hållet förbise hvad i berörda afseende skulle kunna göras. I andra länder hafva redan länge mera omfattande åtgärder varit vidtagna för att till pyttiga samhällsmedlemmar omgestalta fallna och vilsekomna personer, och äfven hos oss förekomma många vackra bemödanden i samma riktning; men de äro på långt när icke nog omfattande och, såsom mera enskilda och spridda, kan af dem icke påräknas den inverkan, som genom mångas samarbete för ett stort mål skulle kunna åstadkommas. Den stora uppgiften måste för oss alltid blifva att med måttliga tillgångar åstadkomma möjligen vidsträcktaste gagn. Detta torde lättast låta sig göra, derest genom mångas välvilliga bemedliog tillfälle söktes att hos den redbara landtbefolkningen, i frisk jordmån, få omplantera de till roten lifaktiga telningar, som träffas i landet kringirrande, utan vård, eller bland städernas elände och inom fängelsets murar. — — — Att åstadkomma denna räddande bjelp torde i många fall icke vara utom möjlighetens gräns, blott medlen med insigt afpassas efter behofvet och de individuela förhållandena; dock må icke här mera än annorstädes förväntas, att hvarje bemödande skall bära önskad frukt. — Bäst vore om den frigifne omedelbart från fängelset kunde förflyttas till lämplig verksamhet å främmande ort, der sällskap och föregående förhållanden icke försvårade återupprättelsen. Utvägarne dertill kunna vara flerahanda. Men i de fall, då sådan saknas, borde tillfälle vara beredt att emottaga den värnlöse svage inom ett ordnadt hem, inom en arbetskoloni att der någon tid hållas till undervisning och öfning i sådan slöjd eller sådant arbete, som vid landtbruket företrädesvis kunde vara af gagn. — — — Sedan hr Almqvist anfört exempel från Holland, Tyskland och Frankrike på räddningsåtgärder för unga brottslingar, fortsatte han angående den föreslagna kolonien: Början må blifva inskräakt; i den mån tillgångarne ökas och bemödandena visa framgång, kan verksamhetssferen vidgas. Många olikartade krafter tagas i anspråk och om än de i pekuniärt afseende äro oundgiängliga, skall likväl medverkan i andra riktningar blifva icke mindra värderik. En allmän förening för ofvan antydda ändamål skulle bilda ett samband mellan de sällskap, som i enahanda syftemäl inom särskilda orter sannolikt uppstå; den skulle åt dem tillhandahålla upplysning om de försök och den erfarenhet, som annorstides blifvit gjorda och möjligen, i vissa afseenden kunna understödja deras sträfvanden för det gemensamma målet. För att icke gå andras mening i förväg, har förevingen ej vid detta tillfälle velat i berärda afseende föreslå vidtagande af någon viss bestämd åtgärd. Ett stort steg dertill skulle emellertid vara vunnet, derest de, som med sin närvaro hedrat detta sammanträde, förklarade sig beredde att för sakens befrämjande medverka och skrida till handling. Landshöfding Stråle inskränkte sig i anseende till den långt framskridna tiden till att i korthet förorda förslaget. På framlagda anteckningslistor tecknade sig härefter ett antal af de närvarande, främst öfverståthållaren. . Vid förrättadt val till ersättning för 4 afgående styrelseledamöter återvaldes trenne (excellensen von Platen, generaldirektör Almqvist och bankokommissarien Dahlgren) samt, i stället för aflidne byggmästaren Alm, kyrkoherden Grafström.