Dagens Nyheter – 25 april 1872, sida 2

— 139 — — Fruntimmerna måste hafva sin vilja fram medan de lefva, efter de ej kunna få det vid sin död, yttrade Wood, i det han tryckte en förlikningskyss på sin äkta hälfts mjuka, knubbiga hand — och hon, som. var hufvudsakligen intresserad i denna läras ovilkorliga antagande, täcktes nådigst förklara sitt bifall dertill. : På det snickaren icke må kunna beskyllas att vara alltför blindt. intagen i sin hustru, böra vi meddela läsaren en kort teckning af hennes personliga behag, som, torde i någon mån rättfärdiga den tillgifvenhet han ådagalade. Först och främst bör märkas, att fru Wood var betydligt yogre än hennes man; hon var nemligen änbu på solsidan om fyrtiotalet — en ålder, som kompetente , domare anse vara den mest förtrollande och tillika den mest kritiska tidpunkten i gqvinnans lif — hvaremot han var på skuggsidan om femtiotalet — en lefnadsperiod, som i allmänhet icke anses synnerligen rekommenderande i qvinliga ögon. För det andra kunde fru Wood verkligen göra anspråk på att räknas för vacker. Hon hade i sin urgdom yarit ansedd för en ovanlig skönhet, och då hon blef äldre utvecklade sig både hennes ansigte och hennes växt på ett ganska förmånligt sätt, utan att hennes ursprungliga behag ledo något synnerligt afbräck. Hennes skönhet var visserligen icke numera den första blomstringens, men det var likväl skönhet; och hennes man tyckte