Dagens Nyheter – 25 april 1872, sida 1

nn AT een väntar ett besök af herr Kneebone vid hans återkomst från Manchester. Jag ville inte för allt i verlden att han skulle se mig i detta tillstånd. Han skulle aldrig förlåta dig. — Å, å, min söta vän! Tvärtom tar herr Kneebone alltid mitt parti då något litet missförstånd råkar uppkomma mellan oss begge. Jag skulle bara önska att han ej vore en papist och en jakobit. — Jakobit! upprepade fru Wood. Ser man bara på! Kunde icke han med samma skäl beklaga sig öfver, att du är hannoveran och presbyterian? Det der är bara en opinionssak, hvar och en följer sin öfvertygelse. Och nu, min älskade vän, tillade hon med en försonande blick, vore det så godt att vi slutade vår träta. Jag är villig att ge efter. Men en sak måste du lofva mig: att ej vidare gå och helsa på den der lastfulla tiggerskan i Willesden. Man rår inte för att man är svartsjuk, äfven på ett ovärdigt föremål; det vet du väl. Glad att få fred på hvad vilkor som helst gaf herr Wood det begärda löftet, ehuru han ej kunde undgå att tänka att om någon af dem hade orsak att vara svartsjuk, så var det just han. Och här må det tillåtas oss att framställa en anmärkning angående det besynnerliga och oförklarliga välde, som fruntimmer af en trätgirig och häftig natur så ofta utöfva öfver JACK SHEPPARD. 18.