Dagens Nyheter – 24 april 1872, sida 1

MAN verkligen högst ogrundade. Denna häftighet är alldeles onödig. — Jag kan inte tåla det förhatliga byket. Jag rår inte för det. Jag hoppas att jag aldrig må komma i hennes grannskap. — Jag hoppas att det aldrig må hända, min goda vän, instämde snickaren med ödmjuk ton. : — Men är det rätt att mitt hus skall vara ett tillhåll för all dina oäkta barn? Svara mig på det, herr Wood. — Winny! sade Thames, hvars brinnande kind utvisade hvad verkan denna insinuationp hade gjort på honom; Winny! sade han i det han vände sig till en liten vacker flicka af elfva eller tolf års ålder som stod bredvid honom och höll balsambuteljen i handen; bjelp mig på med rocken, jag ber. Här är inte min plats: — Bitt qvar, min gosse lilla, sitt ni qvar, inföll fru Wood och saktade sig genast. Hvad jag yttrade om oäkta barn angår alldeles icke dig. Tro inte, tillade hon med en föraktlig blick på sin -man, att jag gör honom den hedern att anse honom möjligen kunna vara far åt en sådan gosse som du är. Wood knäppte ihop sina händer i stum förtviflan. — Owen, Owen! fortfor fru Wood, under det hon sjönk ner i en länstol och fäktade sig häftigt med solfjädern; hvilken jäsning du har satt mitt blod uti med din fasliga häftighet! Och det just i dag, då du vet att jeg