Dagens Nyheter – 20 april 1872, sida 2

AV Sedan han öfvervunnit flera andra hindel och faror, och två gånger varit nödsakad lägg: sig framstupa med ansigtet mot stendammer för att ej halka ner ifrån den våta och slipp riga gångstigen, hade han slutligen hunnit fran till andra ändan af hvalfvet, då, till sin obe: skrifliga fasa, han upptäckte att han ej hade barnet med sig All blod i hans ådror rusade till hjertat och han darrade i hvarje lem, då han märkte denna förlust. Ett slags svindel fattade honom. Hans hjerna blef förvirrad. Han tyckte att hela den ofantliga byggnaden brakade öfver bans hufvud, att strömmen steg upp öfver gtendammen och ryckte honom ned i sin hvirfvel, för att begrafva honom i sitt bottenlösa djup. Han skrek i dödsångest och höll sig fast med förtviflad styrka vid de skrofliga gtenarna. Men snart sansade han sig, och lugnare tankar efterträdde den förra vildheten. Vid närmare eftersinnande, framställde sig alla omständigheterna af hans vandring med pinsam tydlighet för hans minne. Han kom ihåg att innan han försökte röra den stora stenen som stängde honom vägen hade han lagt barnet uti en öppning i bropelaren, som stenen var ärnad att fylla. Sedan detta hinder var undanröjdt hade han i sin ifver att komma vidare glömt bort att taga den dyrbara bördan med sig. Han tänkte nu att möjligen kunde barnet ännu ligga qvar på fömma ställe. Och så bittert ångrade snicka