ruta. Det visade sig snart att man förstod denna nödsignal. Ljuset försvann, fönstret öppnades straxt derpå och en repstege blef nedsläppt med en lysande hornlykta fästad dervid. Wood fattade sin olyckskamrat i armen för att fästa hans uppmärksamhet på det oväntade räddningsmedel som erbjöds dem. Repstegen hade nu rullat ned och begge närmade sig dit — då vid skenet af lyktan Wood såg främlingen i ansigtet och genast igenkände Rowlands hårda och grymma anletsdrag. Snickaren darrade, ty han märkte att Rowland fästade sin skarpa blick först på barnet och sedan på honom sjelf. — Det är hennes barn! skrek Rowland med en tordönsstämma som öfverröstade stormens dån; har det då ännu en gång uppstigit ur denna sjudande afgrund för att pina mig? Begge föräldrarne äro döda; och jag skulle låta deras fördömda afföda lefva för att tillintetgöra mina förhoppningar och skymfa mitt namn! — Nej, aldrig! — Och med dessa ord fattade han Wood i strupen och släpade honom, i trots af hans motstånd, till yttersta kanten af stendammen. I detta ögonblick hördes ett förfärligt skrammel likt ett åskslag mot sidan af bron. Alla skorstenarne på huset ofvanför hade blifvit lösryckta af stormen och störtade ned som ett stenregn på plattformen. När snickaren en liten stund derefter räckte