Don Juan hoppas på; synnerligast torde koloraturarian uti tredje akten i detta fall vara afgörande. Man säger att partiet är otacksamt, men det beror af sångaren, hvilket Ander en gång klarligen bevisade. Leporello har hos hr Jansson kommit i goda händer: sången välklingande, spelet lifligt, båda delarne dramatiska. Vid ett par ställen i första akten och andra aktens final (scenerna med Masetto) kunde dock måhända något mera verksamhet utvecklas. Anmärkas bör ock att Leporello under första numrets ritarnell bör sitta slumrande på en bänk, då och då uppsprittande, och vid ritornellens slut vakna och uppstiga, omornad och vid slätt lynne. Hvad skall Leporello ock eljest företaga sig under förspelet? Man tycker sig se en pausräknande sångare som lurar på ritornellens slut och kapellmästarens signal. Hr Håkansson var en rätt berömvärd Masetto, äfvensom fröken BSöhrling under fru Strandbergs opasslighet skickade sig rätt prisvärdt som Zerlina. Hennes sång utmärker sig alltid genom musikalisk uppfattning och hennes spel har gjort framsteg, oaktadt hennes sällsynta användande ger henne fögå tillfälle dertill. Basunernas tilläggande i åtskilliga nummer är ett stycke fuskverk, som den insigtsfulle kapellmästaren utan tvifvel snart skall afskaffa. I hela partituret förekomma basunerna endast i guvernörens båda spökscener, och detta är en högst välbetänkt anordning som aldrig borde få förderfvas. Guvernörstatyns apparition i sluttablån (efter Ulibischeffs id6) kan vara sinnrik nog, men skall den effektuera, så bör stoden ej befinna sig så nära till hands, utan framskymta i fjerran (så vidt scenens djup medgifver), dels emedan taflan då först erhåller en mystisk verkan, och dels emedan man ej gerna kan antaga att Don Juan anlagt sitt palats midt på kyrkogården. W. B. Hr Ambrosis konsert. De lifliga sympatier denna unga sångare under sin härvaro förvärfyvat visade sig af det talrika besöket vid hans afskedskonsert, och hans prestationer dervid ådagalade att han förtjenar dem. Hr A:s solonummer voro: tenorarian ur Rossinis Stabat samt cavatinan ur Faust (3:dje akten); efter sistnämde pjes, som slöt konserten, gaf han en extrasång, hvilken väckte samma bifall som hans öfriga nummer. Dessutom deltog han i qvartetten ur Rigoletto och sextetten ur Lucie; aftonens glanspunkt var dock duon ur la Traviata (sista akten), den fröken Hebbe jemte hr Ambrosi gaf med den elektriserande passion som man förut i scen beundrat. Hr A. effektuerade ej blott genom sin ståtliga stämma, som härstädes (hos hofsångaren hr Berg) vunnit sin.utbildning, utan ock genom sitt energiska föredrag i den modernt italienska stilen. Anmärkas må blott att han stundom alltför mycket forcerade rösten, hvilket i scen under det YVerdiska instrumentlarmet visserligen ej kan undvikas, men i salongen och med pianoackompagnement är alldeles öfverflödigt. Dessutom , hörde man af fröken Amalia Riego en romans af Rossini, föredragen med mycken konstfärdighet, samt en mnationalmelodi: Den bergtagna, sjungen med vaekert uttryck, ehuru hennes stämma i det här förekommande mellanlöget ej eger sina fördelaktiga toner. Sistnämde sång var försedd med ett högst effektfullt harpackompagnement, utfördt af hr Sjöden, som äfven glänste uti 2:ne solonummer : en transskription af den Åhlströmska romansen Lugnet, samt en grekisk marsch. Båda pjesernas ypperliga utförande väckte allmän sensation. Slutligen är ock att nämna en med ypperlig tenorbaryton begåfvad amatör, som sjöng Carlos. cavatina ur Ernani; fru Gurli Palm, som med förtjent bifall gaf ett par folkvisor, samt första satsen af Mendels. ww ar