Kungl. operän har nyligen gjort en repris af den opera som betecknar musikdramats höjdpunkt — Don Juan. Efter Don Juans epok ha åtskilliga nya dramatiskt musikaliska situationer, nya instrumentaleffekter, med ett ord, nya specialiteter skapats af senare tiders snillen, men så som Mozart har ingen träffat målet. För ett nationelt konstinstitut blir alltid en möjligast värdig framställning af Don Juan en hederssak, desto vigtigare som denna opera är i högsta grad populär och aldrig saknar flitiga besök när de bästa krafter anlitas. Detta skedde nu ock, nemligen delvis. Bland personernas representanter står Donna Annas obetingadt främst. Donna Anna är (jemte grefvinnan i Figaros bröllop) Mozarts vackraste och ädlaste qvinliga daning. Hon är ej heroisk, ej patetisk, ej sentimental, emedan sådana specialriktningar oftare äro anlagda på effekt än på sanning; men hon förenar hos sig de finaste skiftvingar af dessa elementer, hvilka i sin vexling lyfta hvarandra och i sin helhet gifva en bild af den mest poetiska och tillika natursanna skönhet. Så har ock fru Michaeli uppfattat partiet: det hufvuddrag af högstämdt allvar med sin fint markerade nyans af svårmod som tillhör karakteren genomgår äfven fru M:s framställning och förnekar sig icke heller i de passionerade scenerna i första och andra akterna; och om än aktionen i vissa situationer kunde vara något mera utvecklad, faller den dock aldrig ur den rätta tonen, och den ädla och upphöjda stilen i hennes sång är alltid den vältaliga tolk som skänker hvarje moment dess fullaste uttryck. Särskildt bör nämnas den stora sångscenen i sista akten, hvars första hälft är ett bland Mozarts skönaste karaktersstycken ; sista satsen rör sig visserligen mera på konsertarians område — en koncession åt signora Saporiti, för hvilken partiet skrefs. Denna aria är sångerskans glanspunkt: den breda canto largo-stilen i hennes föredrag af första satsen är lika beundransvärd som de med ojemförlig lätthet och klarhet utförda mezza voce-figurerna i allegrots koloraturpartier. Det gifves vissa operakarakterer som åtminstone i vår tid tyckas vara omöjliga att träffande efterbilda, och bland dessa står Don Juan främst. Åfven vår nyaste representant af rollen, hr Willman, eger egentligen icke den rätta Don Juans-individualiteten, ehuru han ej saknar lyckliga momenter; men han är i närvarande stund ej blott vår bäste, utan vår ende Don Juan, och derjemte både i sång och spel nog artist för att i allt fall med talang uppbära partiet. Endast hans knäfall för den likaledes knäböjande Donna Elvira borde inställas: detta är ej ett artistiskt drag, utan ett blott upptåg utan synnerlig takt, som ej anstår en spansk grand och äfven saknar scenisk effekt. Hr Sirömberg är som guvernören lyckligare än i sina föregående partier. Hans straffpredikan i sista finalet var ej särdeles förnimbar, men man kan ej lägga honom till last om han blef kullblåst af dessa oemotståndliga basuner, hvilkas crescendo reducerar alla tre sångarne till det stumma spelet. Fröken Jacobson finner som donna Elvira visserligen fera tillfällen att fördelaktigt använda sin ypperliga stämma och sin sceniska vana, men har på senare tiden vändt sig åt andra genrer, hvilget gjort henne mera främmande för sådana partier som Elviras. Fröken Hebbe skulle af detta parti erhålla rika tillfällen att utveckla en stor dramatisk kraft, hvilket utan tvifvel ock skulle medföra fördelen af vissa slentrianers afskaffande, helst i sista finalet. Hr Dahlgren (don Ottavio) tager obestridligen sin sak förståndigt samt förirrar sig aldrig till öfverdriftens och skrikeffektens karrikatyr, hvilket är en redbar förtjenst. Men icke dessmirdre är han ej på sin rätta vlats: hvarken hans sånosätt ellerartistiskair