ME lertid kände Rowland sig blifva allt mer vanmäktig under sin motståndares kraftiga tag. Då ropade han på sin andra tjenare, den som höll facklan. Denne förstod meningen, tog värjan ur sin herres hand och genomborrade dermed Darrells kropp. I nästa ögonblick tillkännagaf ett tungt fall i vattnet, att flyktingen hade blifvit öfverlefnad åt böljorna. Darrell dök likvälg enast upp igen; och, ehuru dödligt sårad, gjorde han en förtviflad ansträngning att upphinna båten. — Mitt barn! suckade han med svag röst. — En god påminnelse! svarade Rowland, som hade åskådat hans ansträngningar med ett leende af tillfredsställd hämnd; jag hade så när under förvirringen glömt den fördömda ympqvisten. Se der har ni den, ropade han, i det han tog barnet, som Darrell hade lagt i botten på båten, och slungade det till dess olyckliga fader. Barnet föll icke långt ifrån Darrell, som då han hörde plaskandet ilade till stället och fick tag i barnet innan det sjönk. Just i detsamma nådde ljudet af årslag hans öron och han såg Woods båt som närmade sig till honom. — Här är han, roddare! skrek den -välmenande snickaren. Jag ser honom; ro allt hvad rto3 kan. — Det vore just sättet att gå miste om honom, herre, svarade Benjamin med köld. Vi måste hålla oss stilla, strömmen för honom nog till oss,