— Båt! ropade en röst som Wood tyckte gig igenkänna. — Ni finner en roddare sofyvande under tältduken i en af de der båtarne, om ni ger efter, herre! svarade Benjamin, i det han fortsatte rodden. — Skulle ni ej kunna taga mig med er? hördes samma röst yttra; jag vill till fullo godtgöra det uppehåll jag förorsakar er. Det är angeläget att jag kommer utan tidsutdrägt öfver strömmen för ett litet barns skull gom jag har här på armen. — Ett barn! tänkte Wood; det är säkert den flyende Darrell. — Håll! ropade han åt gin roddare; jag vill ha den der herrn ombord. — Omöjligt, herre! svarade Benjamin; strömmen rusar utföre som ett qvarnfall, och vinden ligger midt i syna på oss. Gamla saltvatten hade rätt. Vi få en riktig orkan på oss innan vi komma öfver. Hör ni inte hur väderhanarne gnissla på gamla Winchester-palatset. Vi få minsann svårt att berga oss sjelfva. Men jag förlorar mitt vad om jag dröjer ett ögonblick längre. Så här måste det gå. I detsamma tog han ett djupt tag med årorna ned i vattnet, och båten flög allt längre ifrån stranden. Woods oro öfver fyktingen blef emellertid gnart stillad, då han hörde en annan roddare laga sin båt i ordning och straxt derpå ett par åror taga sina jomna täta slag i vattnet. — Förbanna mig, tror jag icke hela verl