Dagens Nyheter – 17 april 1872, sida 2

-— VU — Vi få väl se, yttrade Jonatban, i det han hånlesnde vände henne ryggen. Och i det den lemnade rummet föll den arma enkan framstupa med ansigtet mot golfvet. SJETTE KAPITLET. Stormen. Så enert Wood blifvit befriad från sina plågoandsr satte han af i fullt språng från Myntet, och utan att se efter hvart han tog vägen (ty så stark var den beständiga susningen i hans öron och skymlandet för ögonen, att det nästan betog honom all besinning), lopp han en ansenlig sträcka till dess krafterna helt och hållet öfvergåfvo honom. Sedan han hemtat andan och återvunnit någon sansning började han undersöka hvart slumpen hade fört honom, och då han gnuggade sina ögon för att ge tydligare, blef han. varga en stor, dyster stenmassa med ett högt torn och ett vidsträckt tak midt framför sig. Denna byggnad upplyste honom genast om hvar han befann gig. Han igeokände Frälsarens kyrka. Då han såg upp till det massiva tornet slog klockan just i detsamma tolf; det var således midnatt. De högtidliga slagen upprepadeg straxt derpå från en mängd andra