Dagens Nyheter – 17 april 1872, sida 1

förföljare. Ha, ha! Jag följde dem i spåren ända till flodstranden och skulle ha följt dem längre för att so utgången om icke roddarkarlarne hade nekat att föra mig öfver. Det var emellertid en lycka, som jag nu finner, att händelsen förde mig tillbaka hit. — Ja, det var i sanning en stor lycka för mig, yttrade fru Sheppard. — För er? utropade Jonathan. Var inte så enfaldig och tro att jag ett ögonblick tänkte på er. Blåskinn skulle gerna fått slagta både er och er unge, utan att jag skulle rört ett finger för att hindra honom, om jag icke hade haft andra orsaker dertill, och om icke han sjelf hade ådragit sig mitt misshag. Jag förlåter aldrig en oförrätt. Er man kunde ha sagt er det. — På hvad sätt hade min maa förolämpat er? frågade enkan. — Det skall jag söga er, svarade Jonathan med bister uppsyn. Han korsade två gånger mina planer. Första gången tillgaf jag hans oförrätt, men andra gången, då jag hade uppgjort en väl beräknad plan till inbrott hos hans mästare, snickaren Wood på Wych-strect, samma karl som var på besök hos er nu i afton — då begick han ett oförlåtligt föräderi mot mig. Jag lofvade honom vid det tillfället att jag skulle hjelpa honom till galgen, och jag höll mitt ord. — Det gjorde ni riktigt, sade fru ShepJACK SHEPPARD. 12.