Dagens Nyheter – 16 april 1872, sida 2

strupen, så skall jag sätta honom ur stånd att göra samma tjenst åt er andra man. Vare det nog sagdt om den helvetes hund! Låt oss nu tala om något angenämare. Se på den här ringen; det är en diamant som är värd en hel skattkammare. Det skell bli er förlofningsring. Se på den, säger jag. Det olyckliga fruntimrets namn är graveradt inuti, mena så fint att jag knappt kan läsa det. A L.IV-A — Aliva — T-R-E-N — Trencbher — så är det — Aliva Trencher. — Aliva Trenchard! utropade fru Sheppard med ifver; står det så? — Ja, nu ser jag, Treechard är det. Hur kunde ni veta det? Har ni hört det namnet förr? — Jag tycker, jag vill komma ihög — för länge, mycket länge sedan, då jag var litet barn, svarade fru Sheppard och isde handen på pannan; men det bar försvunnit ur mitt minne, alldeles försvunnit. Hvar kan jag ha hört det namnet! — Det vete fan, återtog Blåskinr, men bry er inte om den strunten. Ringen tillhör nu er och ni tillhör mig. Se här, lät mig sätta den på ert finger. Fru Sheppard ryckte tillbaka sin hand som han i detsamma hade fattat, och använde all sin styrka för att fria sig från hans evträgenhet. — Sätt ungen ifrån er! röt Blåskinn, uppretad.