Dagens Nyheter – 16 april 1872, sida 1

— Hvad nu? hvad I vill det säga? frågade Blåskinn och sprang upp. Är er mening att när jag tar upp er unge, och föder och kläder honom, jag inte skall få uppfostra honom so jag vill och behagar, hvad? — Fråga mig inte, utan lemna mig, svarade enkan med vilda blickar. Dot är det bästa ni kan göra. — Lemna er, upprepade bofven med ett föraktligt löje, nej, inte nu, min söta. — Jag skall säga er att jag är inte utan beskydd, invände den arma qvinnan. Der är någon utanför fönstret. Hjelp, hjelp! Men allt hennes ropande var fåfängt; och Blåskinn, som i början sett sig misstroget omkring, förmodade nu att det var ett föregifvande och skrattade mera öfverljudt än förut. — Det är förgäfves, sade han och närmade sig till henne, under det hon drog sig allt mer och mer undan, Ni kan spara edra lungor. Kom nu, var förnuftig och hör på hvad jag har att säga. Er pojke har redan inbragt mig en ganska god vinst och skulle kunna inbringa ännu mera om hans uppfostran blefve ordentligt vårdad. Den här pungen, tillade han och klingade med den i luften, och den här ringen fick jag just nyss för hans skull af samma fruntimmer som steg miste när hon skulle fly genom fönstret der borta. Om jag hade varit tillstädes i stället för Jonathan Wild, så skulle den olyckan icke ha händt.