SÄNKT JULIANI POKAL. I Julians-kyrkan förr var ett stort hospital. Der fenns på den tiden en ryktbar polal. En styrkdryck ur den man åt syndaren räckte; Som gick att bii hängd och som döden förskräckte. Då väcktes hans mod, Då qvickna hans blod, Af stärkande drycken han tömde en flod. Ty ingenting hjelper i dödstimmans qval Så bra som en klunk ur Juliani pokal. IL Och anammadt af mången vägriddare var Det qvantum den stora pokaln innebar, Då slutligen gamla sjushuset vardt rifvet, Pokalen man sen åt Kron-Tavern har gifvit; Och nu är det der Missdådaren plär Iritaga det rus han till galgbackeh bär: Ty ingenting lugnar i dödstimmans gval Så bra som en klunk ur Juliani pokal. III; Kron-Tavern har sett gamla Mob och Tom Cox, Och Mulsack och Swittneck och raska Palfox, Och Randal, och Shorter, och Whitney, och andra I draget sin remmare tömma och vandra Till galgen så gladt Och skratta besatt, Men sjunga ur psalmboken tanklöst och matt. Ty ingenting muntrar i dödstimmans qval Så bra som en klunk ur Juliani pokal. — Man blir djefvulen så torr i halsen af det här, anmärkte sångaren och gjorde en paus för att taga sig en klunk ur buteljen. Men hör nu på, enka, fertfor han, ty nästa vers är om en vän af er.