Dagens Nyheter – 13 april 1872, sida 2

— Jag har alltid litet i min börs. Men om jag undkommer skall min tacksamhet. ..? — Prat! inföll Jonatban med förakt. Er tacksamhet skulle försvinna med erfara. Betala narrar med löften. Jag vill ha något i handen. — Ni skall få allt hvad jag har hos mig, svarade Darrell. — Godt, godt! brummade Jonathan. Jag hoppas jag skall bli nöjd. En illa försedd börs är en klen . belöning för den fara jsg lupit. Men det är detsamma. Kom och följ mig. Jag behöfver ej påminna er att gå varsamt. Ni känner vådan af denna halsbrytande väg lika så väl som jag. Men ljusskenet skulle förråda oss, tillade han, och i detsamma tillslöt han blindlyktan. — Hör på, återtog Darrell; ett ord innan jag går härifrån. Jog vet icke hvem ni är; och seom jag ej kan skönja ert ansigte, gör jag er kanhända orätt. Men det är någonting i er röst, som gör att jag misstror er. Om ni försöker agera förrädare, kan ni vara öfvertygad att det skall kosta ert lif. Jag har redan vågat mitt lif vid det här försöket att rädda er, svarade Jonathan djerft och med skenbar uppriktigbet; let torde vara tilräckligt att besvara cra tvifvelemål. Edra förföjjare äro der nere. Hvad hindrade mig, om jag hade varit så sinnad, att visa dem vägen hit? — Det är nog, sade Darrell. Gå på!