Dagens Nyheter – 13 april 1872, sida 1

tänksamhet, så upphörde Jonathan med sina anmärkningar, och för att göra slut på samtalet hoppade han genom en öppning ner i vinden. Darrell följde hans exempel; men ehuru han dervid fann sig besvärad af den börda han hade på armen vägrade han likväl bestämdt att mottaga den hjelp Jonathan erbjöd honom. Sedan begge sålunda kommit lyckligt ner ifrån taket gingo de tyst och varsamt vidare och stego utföre vindstrappan. I detta ögonblick öppnades en dörr nedanföre; ljussken flammade på väggen och man kunde tydligt urskilja skuggorna af Rowland och sir Cecil. Darrell stannade och drog sin värja. — Ni har bedragit mig, sade han till sin följeslagare med en låg hviskning; men ni skall ej sakna belöning för ert förräderi. — Var tyst! svarade Jonathan med samma låga röst och med fullkomlig sjelfbeherrskning; jag kan ännu frälsa er. För öfrigt, tillade han, då ljuset och skuggorna försvunno, ser ni nu att det var falskt alarm. Ingen syns till mera. I alla fall är icke ett ögonblick att försumma, Ge mig er hand. Derpå drog han Darrell i största hast med sig utföre en annan trappa och in uti en liten kammare åt baksidan af huset. Det första Jonathan här gjorde var att låsa väl igen dörrn ; och sedan han öppnat sin blindlykta skyndade han till fönstret och drog undan en regel, hvarmed de inåt gående starka träluckorna