Dagens Nyheter – 13 april 1872, sida 1

-— UJ Det var nu alldeles kolmörkt. Jonathan kunde ej se det ringaste, utan måste trefva sig fram. Ett enda falsk steg skulle ha störtat honom i gatan, eller också, i fall han hade klifvit på ett söndrigt ställe af taket, skulle han fallit ner i vinden. Hen hade ingen vägledning, ty ehuru facklorna nedanföre flammade, föll deras, rödaktiga sken endast på sidan af byggningen. Den vågsamme klättraren tittade en stund ned på den bullrande hopen för att öfvertyga sig att han ej var upptäckt; och sedan han blifvit tillfredsställd i det afseendet, fortsatte han mera djerft sin väg. Sedan han hunnit till skorstenarne på baksidan af huset, stannade han ett ögonblick och öppnade åter blindlyktan. Men ingenting kunde upptäckas utom de Kupiga takstenarne. — För tusan, utbrast Jonathan, skulle han ha kommit undan? Nej, det är icke rimligt. Maurarne äro för höga, och fönsterna för väl tillbommade här i qvarteret, för att sådant skulle kunnat ske. Han kan ej vara långt borta. Jag skall väl få rätt på honom. Hal nu vet jag, tillade han efter ett ögonblicks betänkande; der är han, det vill jag svära på. Och på nytt omgifvande sig med mörker, fortsatte han sin väg. Han hade nu kommit till ändan af huset och klättrande upp åt takåsen, närmade han sig en annan byggning, som syntes åtminstone en hel våning högre än de omgifvande husen. JACK BHEPPARD, 8.