Dagens Nyheter – 12 april 1872, sida 2

jag tyckte, att jag nyss hade honom vid min sida. Men det kan vara detsamma — ehuru han är en förbannadt slug pojke och kunde ha hjelpt mig, om någon svårighet yppat gig. Hör hit, Blåskinn, fortfor han och vände sig till denne, som redan hade, efter hans befallning, i största bast kört ut hela folkhopen och stängt igen dörren; jag vill säga er ett ord i örat. Hvad var det för en qvinsperson som trängde sig in här med oss? — Det vete sjelfva hin håle! utropade Blåskinn, som var rädd att, om han medgaf sig hafva sett det ifrågavarande fruntimret, han skulle bli nödsakad att dela med sina kamrater det erbållna bytet; hur tusan djeflar skulle jag kunna veta det? Tror ni jag har intet annat att tänka på än att ge akt på en kjol? Jag såg intet qvinfolk, men om det var någon med ibland dem som stormade in, så måste det ha varit antingen Amason-Karin eller FäktMaja. — Den jag menar var icke med ibland de stormande, återtog mästaren, utan syntes snaräft undvika att bli bemärkt; och så mycket jag i hast kunde se, tyckte jag att hon hade ett barn på armen. — Då var det troligen enkan Sheppard, svarade Blåskinn otåligt. — Det kan hända, sade mästaren, jag kom ej ihåg henne. Men nu har jag ett annat uppdrag åt er.