Dagens Nyheter – 12 april 1872, sida 2

brandewyn och vår hollandsche genever. De der är inga schouter, som ni inbillar er, utan jonker på en vrolyk; och om de hade tagit lifvet af vrow Sheppards lilla lam, så hade de gjort henne en tjenst med att frälsa det från den obehagliga sjukdom, repfebern, som hotar dess kommande dagar och hvari dess stackars fader dog. Myn Got! hänga går i arf hos en deel familjer, Myntmeester, alldeles som den jigt — ha, ha! — Om barnet är bestämdt till galgen, svarade mästaren och instämde i den andres skratt, så kommer det aldrig att strypas af en lakejs halsduk, det är säkert, van Galgebrok. Men hvad den saken beträffar att gå hem tomhändt, fortfor han, i det han ändrade ton och antog en värdig uppsyn, så kan aldrig sådant komma i fråga. Att inlåta sig med Baptist Kettleby i en affär, är att gå i botten dermed. För öfrigt är det här en sak, som ingen arnan än jag sjelf kan afgöra. Vanliga förbrytelser kunna dömas af en vikarie; men förolämpniovgar, hvartill män af rang, som de här synas vara, gjort sig skyldiga, måste pröfvas och afdömas af Myntets mästare i egen person, Så är föreskrifvet i ön Bermudas lagbok, och jag skall aldrig tilläta, att dess förträffliga stadgar öfverträdas. Män af Myntet, tillade han och pekade med sin staf åt fru Sheppards hus, framåt! — Hurra! skrek mobben, och hela skaran satte sig irörelse i den anvisade riktningen.