Dagens Nyheter – 11 april 1872, sida 2

— Den innehåller guld, sade fruntimret; men jag tillägger dessutom denna ring. — Hvad skall jag göra för att förtjena det der? frågade Blåskinn med ett vedervärdigt leende. Skall jag ekära halsen af någon, eller skall jag kasta mig för era fötter? Säg, nin söta? — Ge mig barnet, svarade fruntimret, som öj bban möda kunde besegra den afsky bofvens förtroliga ton ingaf henne: — Jag förstår, sade Blåskinn med en be tydelsefull vink. Kom närmare, så att ingen ger akt på oss. Var icke rädd, jeg skall ej göra er någor för när. Jag är allud artig mot fruotismer för deras ömma hjertans skull! Se så! slöpp nu börsen i min hand. Bravo! den skickligaste fickkännare i hela staa skulle ej kunnat göra det bättre! Nå, den derrucvda maskin då? ringen, menar jag. Jag är icke just någon förståsigpåare i den vägen; men jag litar på er heder att ni ej narrar på mig något skräp. — Det är en diamant, sade fruntimret, bäfvande af ångest; ge mig nu barnet! 3 — En diamant! se här, tag ungen! hviskade Blåskinn och stack barnet oförmärkt under hennes slöja. Jo, min sann är det icke en dismant, tillade han och betraktede den gömd inuti hazden; den gnistrar nästan lika starkt som edra ögon. Apropos, min söta vän, jag har glömt fråga ext namn; kenske ri nu vill