Hufvudsakliga skälet till denna utgång, i hvilket man äfven måste se en mildrande omständighet för den snöpliga behandlingen, låg utan tvifvel i den förklaring, som flera af konstitutionsutskottets ledamöter afgåfvo, nemligen att intet ändringsförslag vore att vänta från utskottet med dess nuvarande sammansättning. MWSärskildt uttalade hr Rydberg i tydliga ord detta och han anmärkte tillika, att det tröstlösa innehållet af den omhandlade paragrafen berodde derpå, att halfva konstitutionsutskottet icke haft till syfte att få den verkliga brottslingen straffad, utan framförallt velat rikta ett hugg åt utgifvaren, äfven om denne vore alldeles oskyldig. Detta framginge tydligt deraf, att man icke gjort någon skilnad mellan utgifvare af en tidning och af annan tryckt skrift, churu i verkligheten dem imellan så stor skilnad förefinnes, att de omöjligen kunna dömas efter samma måttstock. Utgifvaren af en bok kan granska hvarenda rad deri, men utgifvaren af en tidning, isynnerhet en daglig, kan omöjligen göra detta, åtminstone hvad beträffar annonsafdelningen, utan måste i detta fall förlita sig till andra personer. Icke desto mindre hade utskottet hvälft hela ansvaret på tidningsutgifvaren och låtit den verklige brottslingen gå fri. I en så för rättskänslan upprörande lag ville talaren icke hafva någon del. Det måste betraktas såsom någonting ganska anmärkningsvärdt att ingen enda talare i andra kammaren försvarade den 15 paragrafens föreslagna lydelse. Hrr Carlen och Ehrenborg gillade visserligen syftet, men båda yrkade dock återremiss för att få bestämmelserna ändrade, den förre framhållande omöjligheten af att i lagstiftningen tillgodose de två oförenliga principerna aft straffa der verkligt skyldige och att icke få spana efter brottslingen, den senare anmärkande, att intet annat civiliseradt folk har en lag, som tillåter en brottsling att skjuta framför sig en ansvaring. I yrkandet på återremiss förenade sig äfven hr Gumalius, men han ville beträffande ansvarigheten ha den nu gällande lagens bestämmelse inpassad i den nya. En annan omständighet, som andra kammarens diskussion tydligt lade i dagen, var att dess ledamöter just af ömhet för tryckfriheten och af omtanka för dess bevarande hyste farhågor för att genom lagstiftningsåtgärder rubba den långt sträckta frihet, som vi i detta afseende ega, helst som missbruken af denna frihet numera icke ega någon afsevärd betydelse, sedan en stigande upplysning lärt den större allmänheten rätt bedöma halten af sådana försök, och pressen, understödd af en sund opinion, med framgång börjat reformera sig sjelf. Detta framhölls i synnerhet af hrr Key, Carl Ifvarsson och Lyttkens, hvilka liksom hr Rydberg och jemte hrr Jöns Pehrsson, Törnfelt, Nordenskiold, Sven Nilsson i Österslöf, Per Nilsson i Espö, Hielm och Ola Jönsson i Kungshult, yrkade afslag. Första kammaren godkände förslaget att hvila till grundlagsenlig behandling utom tre punkter, hvilka återremitterades. Dessa voro: bestämmelsen i 14 2, att boktryckaren skulle förklaras skyldig att för riksbibliotekets räkning tillhandahålla, i Stockholm justitiekansleren och å annan ort hans ombud, fullständigt exemplar af tryckt skrift, enär hrr Faxe, v. Gege f lt, C. G. Mörner