utlemnande; eller ock skall han betala bra för att undkomma dem; jag är således trygg i begge fallen, ha, ha, Blåskinn! ropade han högt, följ mig. Derpå tog han skyndsamt vägen till enkans port. Men i detsamma förkunnades genom höga rop myntmästarens och hans följeslagares ankomst, hvarföre Jonathan beslöt stanna qvar. Baptist Kettleby (så hette mästaren) var en vacker ståtlig figur, stor, fet och med en prydlig rund mage, som vittnade om den tillgifvenhet han hyste för goda dryckesvaror och god mat. Han hade ett qvickt, illparigt, lifligt öga, och en blick hvaruti falskheten på ett förledande sätt beslöjades af glädtigheten. Det var lätt att se att han var en skälm, men lika lätt märkte man, att han var en lustig ture: två egenskaper, som icke sällan träffas förenade. Hvad klädseln angår, visade sig Baptist ingalunda till sin fördel. Han hade aldrig varit älskare af ståt eller granna kläder; allraminst var han det nu, och då det led emot qvällarne, befann han sig vanligen i fullkomlig dåshabill6: i sådan belägenhet visade han sig vid detta tillfälle för sina undersåter. Halsduken var lossad; skjortan öppen, vesten oknäppt, byxorna nedhasade; fötterna voro instuckna i ett par tofflor, armarna i en nedsmord flanellsnattrock; på hufvudet hade han en nattmössa, derofvanpå en piskperuk, och på peruken en hatt med guldtränsar. Ett hvitt förskinn hade han knutit omkring lifvet, och