Dagens Nyheter – 10 april 1872, sida 1

vallar och djupa diken på de punkter der den syntes mest blottställd för anfall. Det fanns också en labyrint, hvilket namn stället allt hittills bibehållit, dit en förföljd person kunde springa undan, och genom hvars irrgångar det var omöjligt för en polistjensteman att följa honom utan vägledning. För öfrigt kuude hvem som helst alla tider på dygnet beträda Myntets område; men ingen tilläts begifva sig derifrån, utan att på ett tillfredsställande sätt göra reda för sin persona eller uppvisa pass från Mynatsts mästare. Med ett ord hvarje påfund som slugheten kunde upptänka begagnades af denna hord skälmar till deras betryggande mot faror eller undersökningar. Wbitefriars hade förlorat sina privilegier; Salisbury-Court och Savojen erbjödo ej vidare någon tillflykt åt gäldenären; det var derför af så mycket större vigt, att ön Bermuda, (som Myntet kallades ef dess egna invånare) upprätthöll sina frioch rättigheter så länge den möjligen kunde. Wood hade imellertid icke förblifvit sysslolös. Som han fann att intet ögonblick var att förlora så framt han ville rädda barnet, upphörde han med sina rop; och under det han försvarade sig sjelf så godt han kunde mot Rowland, af hvilken han häftigt ansattes, trängde han sig i trots af allt motstånd fram till Davies och gaf denne ett slag i hufvudet med sådan våldsamhet att den eländige skulle ovilkorligen störtat till marken om han ej