Dagens Nyheter – 10 april 1872, sida 1

ty det enda svar hon gaf var ett fånigt mumlande: Jag kan ej få rätt på nyckeln. — Fan må taga nyckeln! skrek Wood. De hålla på att mörda ert barn — ext barn, säger jag! Förstår ni hvad jag säger, Johanna? — Jag har stött mig i hufvudet, sade fru Sheppard och tryckte sin hand mot tinningen. Och nu först såg Wood en liten blodström, som rann sakta utför hennes kind. I detta ögonblick hade Davies slutat sina förberedelser och släckte ut facklan. — Allt är förbi, suckade Wood, och kanhända är det lyckligast för henne att hon blifvit tokig. Imellertid vill jag ändå göra ett sista försök att rädda det lilla kräket, om det ock skulle kosta mitt lif. Och med denna ädelmodiga föresats ansträngde han sin röst till doss högsta styrka, ropande: Arrest! arrest! hjelp! hjelp! och beledsagande orden med ett eget gällt skrik, som på den tiden var väl igenkändt af invånarne i hela qvarteret Gamla Myntet. Till svar på denna uppmaning hördes i ögonblicket ett horn blåsa vid närmaste gathörn. — AÅrrest! hjelp! ropade Wood. Myntet! Myntet! — Död och helvete! skrek Rowland och riktade en ursinnig stöt åt snickaren, com lyckligtvis i mörkret undgick den. Kan ingenting förmå er att tiga? s — Hjelp! arrest! fortfor Wood att skrika. JACE SHEPPARD. . S.