Dagens Nyheter – 8 april 1872, sida 3

Hvarjehanda nyheter. Wilhelm von Braun på Bohlums gästgifvaregård. (Ur Sköfde Tidning.) — 7 På golfvet i det stora rum, som ligger midt emot förstugudörren i den gamla gästgifveribyggnad, som då för tiden utgjorde hufvudqvarteret för de resande, som färdades denna väg, gick en medelålders man med otåliga steg af och an, medan han väntade på den af honom beställda hästen. Missnöje och den största otålighet uttryckte sig i hans pussiga ansigte, i hvilket dock skönjdes ett par lifligt spelande ögon. En liten puckelryggig man med ett blekt men bakslugt ansigte och rökande en pipsnugga, stoppad med äkta vallehärs-tobak, satt vid ett bord, sysselsatt med förfärdigandet af borstar. Det var fader gästgifvaren sjelf. Här i Böhlum, som borde heta Sölum, sade den resande med förarglig ton, får man vänta längre på en hästkrake än en fattig bonddräng på en vacker fahlbo jänta. Jag tror, kuljajöst nög, att herrn Hör till de rimmande skalderna, sade gästgifvaren, skrattande åt sin förmenta qvickhet. Om jag just icke hör till de rimmande skalderna, genmälde den resande med ett satiriskt leende på läpparne, så skänker, jag likväl muserna min odelade aktning och beundrån, i Gratulerar ar allt bjerta, hväste den lille puckelryggen, det talar latin, som di sade, då jag som stodent låg i Lond och läste på presten, yttrade gästgifvaren med en höglärd min, Vår resande, halft förbluffad, betraktade ironiskt den kostlige gästgifvaren och sade derefter med tonvigt: Således är ni också en musernas vän, fast prosans omhölje gömmer er lilla corpus. Nej för f—n, sådant otyg bryr iag mig icke om. Den resande, som var Wilhelm v. Braun, blef nu försatt i. godt lynne, skrattade rätt hjertligt och skämtade mycket med den lille gästgifvaren, som nu redan i 8 år legat gömd i grafven. . i Fn stund derefter satt han på en skakande rapphöna, småskrattande åt Bohluris opdetisko gästgifvare. I dagboken hade han tecknat dessa ord: I Bohlum poesiens blomma vissnat bort, ty dess gästgifvare gick i Lund för kort. Misstag på person, Till Skandinavisk Post : skrifver från Stockholm den 23 januari en korrespöndent, som tydligenär den originelle hr N. P. Munck af Rosenschöld, följande: Den 15 dennes skedde mig en öfverraskning, .som jag vid minar57år icke förr upplefvat. Jag blef befalld, såsom det heter på hofspråket, till prins Oscar till sup6 eller bal, hvilketdera uppmärksammade jag icke så noga, Lakejen svarades, att det måste vara misstag, då jag icko lät bjuda mig, långt mindre befalla mig till någon kunglig person; men Kan höll i sig, att det var jag och ingen annan, Slutligen vid hans förklaring, att jag skulle vara president, och jag tillkännagifvit, att jag ej var någor dylik och ej kunde blifva det, så länge bland svenskarne ej gällde vet och vapen (?), kom jag i tillfälle, ehuru icke utan svårighet, att öfvertyga honom, att befallningen måste gälla en min kusin, som låtit be falla sig så långt, att han blifvit president i skånska hofrätten och ordförande i konstitutions-utskottet. Min kusin fick således behålla sin rol och prins Ostar blef besparad en förlängning af ansigtet