-— EV A— Det är till märkandes, att ehuru gamla mydtet genom en förut under Wilhelm den tredjes regering utfärdad statut hade blifvit beröfvadt en del af sina rättigheter såsom fristad, var det likväl en säker tillflyktsort för gäldenärer och fortfor att vara det ända till: Georg den förstos regering, då missbruket häde blifvit så skriande, att det ovilkorligen måste afhjelpas, och en ny strängare författning helt och hållet upphäfde ställets privilegier. Till följd af den tppmintren, bedrägeriet sålunda åtnjöt, och den trygghet brottet här utan svårighet fann; ansågs, på den tid som vår berättelse angår, det ifrågavarande qvarteret af förstaden SouthWark såsom egentligt tillhåll för alla bufvudstadens skälmar ocH bedragare. Uppfyldt af alla möjliga slags skojare och industririddare, var det kanhända i vissa afseenden ett ännu värre näste än kråkslottet vid St Giles eller det fruktansvärda grannskapet af Saffronbilli våra dagar. Och detta samma qvärter, hvars smutsiga byggnader och osnygga omgifningar vi beskrifvit, der missdådaren öppet trotsade lagen och den bedrägliga gäldenären utskrattade dem hän plundrat -— detta samma ställe var, icke fullt två århundraden förut, ett ståtligt palats, som egdes och beboddes af den ridderlige hertigen af Suffolk, Charles Brandon, hvars stolta sinne och ädla bjerta VOro lika högt vördade och kända som hans tröfasthet och tapperhet. BSuffolk-house, som det på den tiden kallades, blef sedermera af hans