Dagens Nyheter – 4 april 1872, sida 2

förskräckliga förräderiet mot deras vänskap, om det icke olyckligtvis midt på Slottstorget hade fallit henne in att fästa sin vänindas uppmärksamhet på aftonengs skönhet. — Det är då en utomordentligt vacker qväll i afton, kanslirådinna, sade hon; se huru klart lanternornia lysa. — Ja... Det tycks mig nästan som skulle jag kunna höra näktergalen slå sina drillar derborta 1 parken, Hofrädinna. — Ja, kanslirådinna — och se, huru vackert månen försilfrar vindflöjeln på teaterhusets tak!... Och se der på andra sidan... Men, min kära Malena, hvad är det för en lanterna ca har? — Fru hofrådinna, det är fru kanslirådinnans lanterna. — Fru kan — sli — rådin — nans! — Ja, det är sannt... det har jag glömt att tala om fir dig: min man. har nyligen köpt denna lanterna på en aktion. Hofrådinnans heligaste känslor voro kränkta, och hennes veka hjerta, som nyss hade vidgats vid åsynen af den poetiskt sköna aftonen, drogs nu krampaktigt tillsamman. Hon fästade en vemodig blick på sin egen lilla blygsamma lanterna med ett vaxljus, kastade derefter en smärtfull blick på den andra strålande lanternan och slutligen en vredgad blick på don förlägna kanslirådinnan; sedan vände hon sig om, utan att säga ett ord, och skyn. dade Bort. i Kanslirådinnan skakade på hufvudet och