Dagens Nyheter – 4 april 1872, sida 2

gick likaledes sin väg d. v. s. hem. När hon anländt dit, gaf hon Malena befallning att springå ned i den på andra sidan om gatan belägna kryddboden, för att köpa något, som under dagens lopp blifvit glömdt. Härpå drog hon sig tillbaka till sina innersta rum, för att öfverväga hvad som förefallit. Ett sådant uppförande hade hon icke väntat af sin väninna. Emellertid gick Malena med lanternan i handen för att uträtta sitt ärende; på nedersta trappsteget satte hon ifrån sig lanternan, medan hon sprang öfver gatan till boden. En half minut derefter kom hofrådinnan till porten. Hon hade till en del redan återvunnit sin fattning. Kanslirådinnan, resonnerade hon med sig sjelf, är strängt taget oskyldig. Hon har ju alltid varit ödmjuk af sig, och denna lanterna, som icke tillkommer henne, skall hon säkert aldrig mera begagna, Den skall icke vidare komma inför mina ögon. Med dessa ord öppnade hon porten och — på nedersta trappsteget stod den olycksaliga lanternan, fin och blank, klar och strålande, som om den ville säga: Se på mig, hofrådinna! Ser du mina två stearinljus? Lefve sjette rangklassen! Hurral4 Hofrådionan stannade ett ögonblick såsom förstenad. Lanternan intog en sådan plats midt på trappan, ått den olyckliga frun nödvändigt måste vidröra den för att komma förbi. Hon gick och — lanternan föll omkull samt slogs så hårdt mot stengolfveti förstugan, att flera af glesrutorna krossades och ljusen släck