Dagens Nyheter – 4 april 1872, sida 1

a O --—norna icke gjorde något försök att genom formen eller storleken på sina lanternor höja sig öfver den rangklass, till hvilken de hörde. Bådas lanternor voro aflånga, af bleck och buro ett vaxljus; men då de följdes åt hem från teatern, hade de två lanternor, af hvilka den ena, som öppnade tåget, belyste gatan, under det att den andra, följande efter väninnorna, kastade ett magiskt sken öfver de hemvandrande. Nu fogade ödet så att kanslirådet en dag på en auktion köpte en lanterna som tydligen tillhörde sjette rangklassen, ty den var mycket stor och hade två ljuspipor. Om kanslirådet haft en aldrig så liten menniskokännedom, så skulle icke allenast auktionsförrättarens synbara häpnad, utan äfven den berättigade ovilja, som afspeglade: sig i alla vid auktionen rärvatande fruars ansigter, ha erinrat honom om, huru groft han försyndat sig mot rangförordningen. Men han såg intet af allt detta. Janternan fördes hem och skurades blank af den vresiga kökspigan. Denna kanslirådets osaliga ide tillintetgjorde en vänskap, som så lyckligt hade öfvervunnit många föregående, af ranmgförordningen framkallade misshälligheter. Spektaklet var slut, och våra båda fruar vandrade hem. Framför dem gick hofrådets jungfru med en af sjunde rangklassens lanternor, och kanslirådets Malena slutade tåget med deti nyss inköpta lanternan. Sannolikt skulle hofrådinnan icke en gång ha upptäckt det