Dagens Nyheter – 28 mars 1872, sida 1

Kungi. operan. Den snillrike, men ensidige Schumann skulle i en af sina kritiker omtala den då nya operan Profeten, men bevärdigade den blott med ett stort tf, hvarmed den en gång för alla skulle vara bragt till tystnad. Men den gången profeterade han falskt såsom det snart visade sig. Äfven SAfrikanskanX, som af tyskeriets apostlar än mera kategoriskt dömts från lifvet, lefver friskare än någonsin och, hvad mera är, äfven stora operan i de flesta länder lefver till ej ringa del på hennes bekostnad. Visserligen är derna musik behäftad med märkliga Svagheter, men i en tid, då de allra flesta kompositörer sjelfva endast äro personifierade svagheter, göra de föga afbräck för ett verk, som i det hela visar sig vara en produkt af styrkan. Afrika är lejonets hemland, och CAfrikanskan är den sista afkomlingen af den gamla lejonätten. Librettisten är det gom har do ansenligaste synderna på sitt samvete och tyckes derjemte under sitt arbete hafva lidit af starka distraktioner. Detta visar sig i synnerhet i Vascos figur, som temligen nära påminner om de otympliga gudabelätena hos Afrikas vildar. Meyerbeer tycks länge hafva funderat på hvad som för honom vore att göra af denna omöjliga tillstymmelse och omsider lyckats att af den konstruera, visserligen ej en hjelte, men dock dess parodi, en hjeltetenor. Hr Labatt, den ej blott hos oss, utan ock i Tysklands första metropoler firade tenoren, har genom sina uppträdanden i Vagcos pärti icke litet bidragit till de glänsande resultaterna af operans i dessa dagar inträffade repris. Att till en hel Vasco sammansmälta