Dagens Nyheter – 27 mars 1872, sida 2

a Hvyarför var det min vän Brown och den flicka han älskade, som skulle försona deras förfäders förbrytelse? Nu föll det mig in, att ringen kanske var en talisman, med tillbjelp hvaraf egarens ande kunde förfölja den som bar densamma. Murray hade i sin dödsstund skickat denna ring, genomträngd af ett mångårigt lifs hat och bitterhet, till den man som förorsakat hans olycka; förmodligen tänkte han att om denne man eller någon af hans slägt komme att bära ringen, densamma skulle förmå ingjuta något af sitt gift i deras själ och hjerta. Troligtvis hade den blifvit undanlagd och alldeles bortglömd, till dess min vän hade funnit den och skänkt den åt Alice Hammill, som härstammade från den unge Hammill, hvilken — såsom omtaladt är — någon tid vistades i Europa. Alice hade alltså genom denna ring blifvit offer för den största förbannelse som gerna kunde drabba en menniska, och Brown hade äfven i följd af sin kärlek till henne fått uppbära en del af straffet. Han lät henne svärja att vara ringens gifvare trogen! Men var han den egentlige gifvaren? Var icke ringen snarare gifven af denne fruktansvärde fantom, gom hade hemsökt dem? Men nu uppstod frågan: hvad skulle slutet på allt detta blifva? Jag begaf mig ut, för att uppsöka Brown: då jag icke träffade honom hemma, tänkte jag att han kanske var hos fröken Hammill, hvarför jag styrde kosan dit. Men icke heller